Igår var jag i Lycksele på en bra föreläsning av Bo Heljskov, (psykolog) om beteendeproblematik, eller klokare sagt elever som är "Vilse i skolan". Vilse i skolan är man ofta om man pga av någon funktionsnedsättning har svårt med att: förstå konsekvenser att eget handlande, flexibilitet, uthållighet, impulskontroll, sociala förmågor, stresstålighet, följsamhet (nej-människor).Bo menar att barn och ungdomar gör rätt om de kan och om de då således agerar på ett sätt vi uppfattar som fel så är det så att eleven saknar vissa färdigheter för att kunna göra rätt. Bo sa att det där med att "sätta ner foten" när en elev beter sig oönskat är för amatörer (mammas röst om sunt förnuft), professionella använder sig av metoder som fungerar. För 90 % av våra barn så fungerar de flesta metoder, men för resterande 10% så måste metoderna vara väl genomtänkta utifrån elevens färdigheter. Och om en elev gör "fel" i skolan så kan vi inte lägga ansvaret på varken elev eller förälder utan skolpersonalen måste ta ansvaret för detta . Det blir aldrig bättre för eleven (eller oss själva) om vi skyller på andra och på så sätt fråntar oss eget ansvar. Om problem med en elev uppstår så är det alltså skolan som har problem, dvs inte rätt metod. Arbetet är således att finna rätt metod som hjälper barnet att göra rätt och utveckla en färdighet. Målet med detta arbete är att eleven ska kunna ha kontroll över sig själv och sina handlingar. Vi kan således inte ta kontroll över någon annan endast vara till hjälp.
Metoder som INTE fungerar är enligt Bo som refererar till forskning;
- Utskällning - ingen positiv effekt, dock negativ effekt på beteendet
- Straff - leder till mer kriminalitet. Tex betala för en ruta man krossat leder till ett större hat till skolan och eventuellt mer skadegörelse pga att eleven kanske inte förstår handling och verkan.
- Vädjan
- Konsekvenser, det kan eleven strunta i om den vill...
- Belöningsssystem, har ingen långsiktig verkan
- Tillrättavisningar, du ska inte, du ska sluta med...
Metoder som FUNGERAR enligt Bo som även här refererar till forskning;
- Ställ krav så att eleven kan säga JA, alltså rimliga krav.
- Barn upp till 12 år lär sig när de får veta att de gör rätt (inte när man säger att det är fel).
- Ungdomar över 12 reagerar bättre på att höra att de gör fel.
- Struktur så att eleven vet vad som ska hända och varför.
- Det ska vara lätt att göra rätt. Tex för vuxna sätter vi upp blomlådor för att vi ska hålla oss till 30 km/h.
- Säg vi istället för du.
- Ge likvärdiga val tex. vill du ha gröna eller lila kläder idag.
- Led vidare från en situation till en annan.
- Ge naturliga sluttider, låt eleven göra klart.
- Ge möjligthet att vara redo tex eget utrymme och extra tid att ta på sig kläderna.
- Mutor och motiverande handlingar
- Avledning, flytta fokus tex genom humor.
Elever som vägrar, springer iväg, spottar, skriker, biter sig själv, ger glåpord och hotar gör det för att undvika kaos, det är deras strategi för att behålla kontrollen. Om således en elev skriker åt dig och springer iväg ska du hålla dig lugn, inte bry dig om vad eleven säger och stå kvar eller helst backa bakåt och ge eleven utrymme för att inte förvärra situationen.
När det gäller mindre problem tex att elever springer i korridoren så bör vi inte bygga långa korridorer som är roliga att springa i :) Klokt sagt!
Själv har jag erfarenheter av att elever med tex adhd ofta blir felförstådda, att man tror att eleven är ouppfostrad och elak eller lat och där man ibland säger att eleven också kan om denne vill. Detta tyder på okunskap och vi måste arbeta mer med kompetens för att skapa förståelse för de människor vi möter.
Bo har skrivit boken Problemskapande Beteenden, en annan bra bok är Vilse i skolan av Ross W Green.
När det gäller teknisk hjäp så finns det ibland behov av tidsstöd, få påminnelser, planeringsstöd, struktur i sina studier och hjälp att kommunicera med andra. Kanske även inlästa böcker och talsyteser kan hjälpa till med läsning och koncentration. Någon kan behöva hjälp med anteckningar och anpassade prov. Vilken typ av stöd som behövs är mycket indivduellt och man får prova sig fram, för många kan mobilen vara ett stort stöd i livet.
