Alla elever har rätt till stöd, rätt till tidsenliga lärverktyg och rätt att få det mesta stödet inom klassrummets väggar. Sedan har vi forskning som säger att extra träning i läsning är effektivast i intensivperioder. Vi har även forskning som visar att grupperingar av barn samt att ofta ta ut barn ur klassrummet ger negativa effekter som tex bristande behörighet, lägre motivation och självkänsla jämfört med elever som fått stöd i klassrummet som ofta har högre behörighet och trivs bättre, enligt Joanna Giota, Pedagogiska magasinet nr 4 2011. Ja, detta vet vi, men hur gör vi då när vi organiserar stödåtgärder? Gör vi som vi ska och som vi vet är bäst? Det är nu det blir känsligt. För det är nämligen så att vi grupperar barn en hel del och ger stöd i stor utsträckning utanför klassrummet och i mindre utsträckning i klassrummet. Hur kan det komma sig? Enligt Joanna Giota, fil dr i pedagogik har grupperingar ökat under 2000-talet. Nu kommer vi in på vad jag själv tror. Jag tror vi gör som vi brukar, skolan är konservativ och tar lång tid på sig vid förändringar. När det blir knepigt i klassrummet rycker specialläraren in och har specialundervisning, utanför klassrummet.
Hur kan man göra istället? Min tanke är att pedagogen tillsammans med specialpedagog behöver göra långsiktiga planeringar där man tänker in olika elevers behov av att få information och att ge information. Jag menar tex att inte ge alla uppgifter i text för att sedan även redovisa dem skriftligt. Istället kan vi spela in filminstruktioner och använda ljud och bilder i lärandesituationer så att fler förstår och så att fler får chans att visa sina kunskaper. Specialpedagog/lärare bör arbeta tillsammans med pedagogera vid planering och även ofta vid genomförande.Jag vill även att specialpedagoger som är utbildade i handledning samt i förändringsarbete och ledarskap ska vara rektorns högra hand vid skolans organisatoriska arbete samt tillåtas att handleda lärarkollegor om hur de bäst förstår och når fram till sina elever. Idag känner många att de inte har legitimitet eller fått i uppgift att handleda. Nyutbildade speciallärare och specialpedagoger fortsätter att göra som man tidigare gjort på den skola man kommer till. Det är inte lätt att vända på ett tåg! Visst finns det pedagoger/specialpedagoger/skolor som sticker ut, kompetenta pedagoger som vågar och orkar och förstår att dessa förändringar för en inkluderande skola är viktiga och faktiskt jobbar aktivt med en skola för alla. Många kan känna att vi borde göra annorlunda men kommer liksom inte till skott. Det är rektor som leder sin skola och även här är det rektor som måste initiera förändringar på sin skola, Även kommunen centralt har ett ansvar att påverka skolledare att våga förändra. Jag gläds över de som försöker omorganisera stödet på sin skola, ni finns, jag vet, och jag vet även att vi har duktiga personer på ledande poster som driver på detta arbete, tack för det, ni kommer att inspirera andra att följa er väg. Se bara på Nossebro, hur de har lyckats att gå från misslyckanden till att nu verkligen kunna hjälpa sina elever utifrån elevernas behov och förutsättningar. Min tro på människan säger att de flesta av oss vill vara tillsammans och få lyckas på just sitt sätt. Vi vill inte känna oss utanför eller sämre, vi vill alla vara en del av en viktig helhet. Därför gör jag vad jag kan för att vända på tåget. Jag använder tidsenliga lärverktyg som ett medel att nå närmare målet. Jag utrustar skolan i Umeå med tillgängliga verktyg för att fler ska lyckas i skolan och livet. Jag kompetensutvecklar och sätter ihop nätverk där olika kompetenser får mötas och utecklas tillsammans.Vi måste nämligen hjälpas åt, tåget är tungt och tuffar sakta på i samma riktning som tidigare, men tillsammans är vi starka och kan vrida om spåret i önskvärd riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar